Tack!

Tack för alla kommentarer jag har fått i min blogg! Speciellt de när det känts svårt och jag varit rädd har betytt mycket för mig. Tänkte inte på att skriva det i förra inlägget, så jag gör det nu.

Avslut?

Jag tror att denna blogg närmar sig sitt avslut. Den har gjort sitt nu. Det är ett knappt år sedan jag startade denna och det har varit en känslofylld resa. Nu är vi snart i mål, där en betydligt mer fantastisk resa ska börja. En resa där jag inte har någon aning om vad jag egentligen har att vänta mig. Det känns lite som ett stup som jag längtar att slänga mig utför.

Ni som har länkat till denna blogg får hemskt gärna byta ut länken till: http://bebis2009.wordpress.com/, där jag kommer fortsätta att skriva.

Vi går in i vecka 33 och magen växer. Det har varit mycket gnäll här på sistone, men det finns självklart mycket bra att säga också. Som att vi längtar så efter bebisen och att allt är väl.

Jag har behövt fundera igenom vad problemet egentligen är och har slutligen bokat en tid hos en kurator. Samtidigt som problemet framstår som allt tydligare; jag är trött mest hela tiden.

Så frågan är; vad gör jag åt detta? Jag äter bra, sover bra, tränar då och då. För bara ett år sedan tog jag ett uppsättning prover som visade att jag inte hade några brister eller obalanser. Det känns bra med graviditeten och vår väntade bebis. Känner mig inte särskilt rädd utan tror att det blir bra. Tillsammans med bebisen kommer jag att lära mig att bli en bra mamma.

Jag känner mig ofta stressad. Det är mycket att göra på jobbet och det har varit en del saker jag måste göra som har stressat mig. Eller snarare är det allt jag överhuvudtaget behöver göra stressar mig även om det inte på något sätt är ens i närheten av orimligt mycket. Framför allt stressar det mig att jag gör för lite. Trots att jag är stressad så går jag ofta hem lite för tidigt, kommer dit lite för sent, fikar lite för länge, skjuter upp allt möjligt till morgondagen, eller till nästa vecka.

Jag nystar vidare...

Men känner ändå ett lugn inombords att det kommer att bli bra. Riktigt bra!

Framtiden...

Jag är rädd att det inte alls kommer vara så enkelt som det borde att säga nej tack om de får de sökta pengarna och erbjuder mig en doktorandtjänst. I november, kommer beskedet, och innan dess borde jag komma fram till vad jag vill.

Jag tror inte att det är en hälsosam miljö för mig, åtminstone inte i mitt nuvarande slitna och omotiverade skick. Det är inte värt den press jag upplever, det är svårt och krävande att hela tiden behöva tvinga fram det "driv" och engagemang som inte finns.

Jag tror inte att jag orkar om det ska fortsätta på det här sättet. Det känns som om jag kämpar mest hela tiden och jag vill inte vara den jag blir av att vara så trött så ofta. Jag vill vara mer harmonisk.

Men. Jag är ändå rädd att jag säger ja. För jag trivs ju så bra med mina kollegor! Och det är en trygghet att veta vad man får. Det är en trygghet att överhuvudtaget ha något jobb med den taskiga arbetsmarknad som finns framför mig. Det tar emot att ge upp någonting jag drömt om och någonting jag trott att jag ska vara bra på. Dessutom kan jag inte komma på någonting som jag hellre skulle vilja jobba med - för även om detta är rätt så trist så är det doktorandprojekt jag då skulle ha långt mer intressant än allt annat jag kan tänka att jag skulle ha chans att få jobb med.

Ärligt talat vill jag inte jobba alls. Jag vill vara mammaledig. Jag har längtat så länge och så intensivt att jag bara vill få vara mamma på heltid ett tag, utan en massa annat som stör. Jag vill få fokusera på bara barnet, jag vill bubblas in i en bebisvärld, jag vill ägna hela dagarna åt att umgås med en bebis, jag vill slippa att behöva splittra mig.

Just därför känns det omöjligt att i nuläget veta vad jag vill med mitt arbetsliv. För jag vill inte alls. Verkligen inte alls. Det är mycket möjligt att jag återigen kan komma att trivas i en forskningsvärld eller kanske någon helt annanstans, men jag måste nog få bli lite "mätt" på mammaskapet först.

Få på något sätt landa i tillvaron och hinna ifatt och se pusselbitar komma på plats.

Det är så svårt.

medförfattare...

Alltså. Medförfattarna till artikeln har tyckt till och de har tyckt en hel del. Jag vill mest fräsa ett jag-bryr-mig-inte-jag-vill-ha-det-på-mitt-sätt-för-det-är-bäst-så-och även-om-det-inte-är-det-så-orkar-jag-inte-jag-är-less-så-oändligt-less-och-vill-bli-av-med-skräpet-nu. Tack. Istället ler jag och säger saker som ja, det har du rätt i.

Jag har varit hemma förkyld i två dagar och har njutit av varenda snorig, rödnäst, huvudvärks-stund i soffan, genom all dålig dag-TVn. Fru har snorat i kapp med mig och vi har haft det mysigt. Och enkelt. Jag har inte behövt tänka på två dagar. Bara fått vila.

Bloggförvirrat

Jag har funderat ett tag på att sluta blogga här, och istället börja om någon annanstans för en blogg som är mer lämplig för även de jag känner därute i verkligheten att läsa.

Mycket halvhjärtat så har jag startat denna: http://bebis2009.wordpress.com/. Ett litet antal av inläggen kommer att vara lösenordsskyddade, men jag lämnar gärna lösenordet till er jag lärt känna lite mer om ni vill.

Kanske bloggar jag vidare där. Kanske det kommer att rinna ut i sanden. Vet inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Vad jag vet är att jag är så glad över vår väntade bebis, ibland flyger det liksom förbi en värme inombords, av lycka och kärlek och förväntansfullhet, man påminns om hur lyckligt lottad man är och att man har det mest spännande av äventyr framför sig. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer att bli, rent utav omöjligt, men jag inser att det kommer att bli mycket annorlunda, det kommer bli tokläskigt och svårt och underbart.

Vi har pratat så mycket om vad vi tror föräldraskapet innebär, om vilka föräldrar vi vill vara. Vi har längtat och drömt, tänk att vi snart får veta hur det blir!

Försäkringskassan- fortsättning...

Det känns tröstande att tänka att alla som nuförtiden är föräldrar har tagit sig igenom försäkringskassedjungeln oskadda- så nog ska vi också klara av det!

Jag har skaffat mig en e-legitimation och oväntat så gick det mycket lätt och helt smärtfritt. Förtjust insåg jag dessutom att försäkringskassan redan har mina löneuppgifter.

Vad jag i nuläget vet om föräldraförsäkringen är att man får 240 dagar var, 60 dagar är öronmärkta för vardera förälder och övriga dagar måste aktivt överföras till den andra om man så vill. 90 dagar är ersättning på lägsta nivå det vill säga 180 kronor per dag. Övriga är (förhoppningsvis) på sjukpenninggrundande inkomst (SGI)-nivå.

De första 180 dagarna av SGI-nivå dagarna har speciella regler- man måste haft en anställning under minst 240 dagar i följd innan dagen för beräknad födelse med en lön på minst 180 kronor per dag, annars så hamnar man på lägsta nivå. Därefter kan man få ersättning på SGI-nivå- jag antar att här gäller samma regler som för sjukpenning, det vill säga en inkomst som varat i minst sex månader. Som exempel tog hon en student, som blev klar med studierna och jobbat sex månader innan bebisen föds- och då får lägsta nivå de första 180 dagarna och på SGI-nivå därefter.

Efter barnet har fyllt ett år måste man ta ut fem dagar i veckan- alternativt kombinera med arbete så att det blir fem dagar i veckan- för att skydda sin SGI. Dessutom är man under tre månader efter avslutat arbete också skyddad, som jag förstod det. Om man blir gravid igen inom ett år och åtta månader så får man man samma föräldrapenning som för första barnet även om man har gått ned i arbetstid. (Som om alla kan planera när en bebis ska komma, morr).

Så när det gäller mig är det inte så komplicerat. Om jag blir arbetslös i vår så skyddas min SGI om jag anmäler mig första arbetslösa dag på arbetsförmedlingen. Jag får 80% av den lön jag har nu. Om jag skulle bli doktorand (det ska jag ju egentligen inte för jag borde sticka därifrån så fort jag får chansen, men om) så måste jag få lön med detsamma och inte hamna på utbildningsbidrag. Man får i och för sig behålla utbildningsbidraget om man är sjuk eller föräldraledig men då har man sedan en betydligt kortare tid på sig att prestera sin avhandling.

För S är det lite knepigare. Vi har hela tiden räknat med att hon bara ska få ersättning på lägsta nivå och har rätt så framgångsrikt hamstrat pengar på ett sparkonto för att ändå få ekonomin att gå ihop. Nu är bebisar inte så lätta att få till som man först kan tro och hon har hunnit jobba ett tag så nu , så vi hoppas att det ska bli lite mer. När bebisen kommer, så kommer hon ha jobbat från slutet av januari tills mitten av september- av denna tid så har 5,5 månader varit ett vikariat och resten av tiden har hon jobbat som TIM-anställd motsvarande ungefär 75%. När vi räknade ut ett genomsnitt av det hon tjänat under de senaste 240 dagarna så blir det bra mycket högre än 180 kr/dag. Vi frågade försäkringskasse-tanten som höll informationsmötet (och som var noga med att påpeka att den enda orsaken till att hon pratade om fördelar med delad föräldraledighet var att hon var tvungen, egentligen är det parets ensak och när hon var ung var det minsann självklart att det var mamman som var hemma hela tiden) om fallet fru och fick svaret kanske.

Frågetecken kvar: räknas en TIM-anställning som en anställning? Från och med när kan jag ta ut föräldrapenning utöver "pappa"-dagarna, från bebisens födelse eller från dess att jag finns registrerad som barnets förälder? Skyddas ens SGI om man tar ut vårdnadsbidrag? Kan man räkna med att vårdnadsbidraget finns kvar när det då eventuellt skulle vara dags? Jag har läst att man bara har rätt att vara hemma tills barnet är 18 månader- men vid särskilda omständigheter så kan man vara föräldraledig längre- vad betyder det? Jag har aldrig hört talas om att man inte får vara hemma så länge man vill med sitt barn på grund av det.

Jämställdhetsbonusen tror jag inte att vi får ut någonting av, för även om vi tänker dela så lika som möjligt så kommer det vara jag som tar ut fler dagar, eftersom jag kommer få en mycket högre dagspenning och för att jag kommer ta ut dagarna sist och måste ta ut fem dagar i veckan för att skydda min SGI.

Helst vill vi vara hemma med barnet tills det fyller två ungefär. Och helst vill vi ha en del dagar sparade att ta ut senare så att barnet ska få ett lite längre sommarlov från dagis och att vi ska få lite mer tid tillsammans. Så det blir lite pyssel för att lyckats få till det och ändå ha tillräckligt med pengar för att leva på. Om jag skulle behöva vara arbetslös några månader verkar jag kunna trixa till det så att jag får a-kassa fyra dagar i veckan och föräldrapenning under tre- och då få lite högre "inkomst" (i brist på bättre ord), medan S är hemma utan någonting.

Vi har valt för länge sedan att det är mer värt att bli föräldrar unga (nåja, vi kommer att vara 28- är inte det riksgenomsnittet?) än att ha en hög ekonomisk standard. Vi var nyss studenter och har ännu inte vant oss vid att ha mycket mer pengar att röra oss med, så jag tror inte att det blir så mycket till uppoffring. Vi är vana vid att inte ha två löner att leva på, och har rätt låga levnadskostnader. Vi tänker bo kvar i vår tvåa så länge det känns bra (en bebis behöver inget eget rum) och vi tänker inte köpa bil ännu på några år (helst vill vi vara miljömuppiga och aldrig köpa bil) .

(Men ibland undrar jag varför vårt barn inte förtjänar ett nyrenoverat hus och påminner mig själv om att det inte är nyrenoverade hus och 9000 kronors-vagnar som ger lyckliga barn).

Om när det är dags att byta mamma som är hemma med bebisen har vi sagt att vi får ta det som det passar, beroende på vad jag har för jobb eller inte jobb då och beroende på när bebisen är redo för att äta mat och minskad amning (för fru är amningen ett känsligt och viktigt kapitel- därför är det inget alternativ att pumpa ur och flaskmata (däremot funderar jag/vi så smått på om jag skulle i alla fall försöka att amma jag med trots allt, så att S kan gå tillbaks till jobb lite tidigare - vore ju bra ekonomiskt om jag är arbetslös - och få en andra omgång mammaledighet senare med ett lite större barn - och då med en högre ersättning, mer om detta skriver jag nog i ett senare inlägg)).